Vänskap & tankar!
Jag har haft flera anledningar att fundera över vänskap under sista tiden. Hur ska man vara som vän och vad är tillåtet i vänskap och inte? Vad är det som gör att man blir vän med vissa medan man kan känna andra personer i åratal utan att ens komma nära varandra? För mig "Nu för tiden" är det samma sak att ge sig in i vänskap med någon som i ett kärleksförhållande…. att våga öppna sig för någon annan och få gensvar och förtroenden, upptäcka hur lika eller olika man är och tycker om saker. I bästa fall blir man vänner för livet i andra fall falnar intresset och vänskapen övergår till en trevlig bekantskap. Vänskap är människans största tillgång skrev någon och det skriver jag verkligen under på.
Vad vore väl livet värt utan vänner? Jag har några riktigt nära vänner som jag är oerhört glad över att de finns. Vi kan tycka olika om många saker, vara oense kanske men i grunden är man rädd om vänskapen och försöker vårda den efter bästa förmåga. Ingen är på topp jämt och alla har dåliga dagar och kan vara litet grumpy ibland och det ska man kunna tåla som vän. Förlåta är också en viktig egenskap och att ge varandra utrymme är andra nödvändigheter i vänskapen. Vad går upp mot att kunna luta sig mot en vän och få beklaga sig när hela världen är emot en……
Men vad händer när vänner blir ovänner? När forna vänner helt plötsligt säger upp bekantskapen och över en natt blir till ens fiende? Man står där oförberedd, förstår inget och får ingen förklaring. Vad händer sen när vännen går över gränsen och sprider lögner så osannolika att ingen vettig människa kan tro dem? Det mest skrämmande är att vännen känner en så väl så att den vet precis vad som sårar mest, vilka vinklingar av sanningen eller rena lögner som skär djupast. Vilka i den gemensamma bekantskapskretsen som är lättast att övertyga om ens egen svarta själ. Sen att det blir fler som blir lidande tas det ingen som helst hänsyn till. Jag hade en sådan vän, som stod mig nära, som jag hade överseende många gånger med när andra inte hade det, som jag bjöd in till mitt hem, min familj och mina vänner. Kan ett sådant förräderi någonsin förlåtas? Kanske blir såret med tiden ett ärr…. Men ärret finns kvar som en påminnelse om hur viktigt det är att vara rädd om varandra även om man går skilda vägar.
Vänskap är ingenting man får den blir till som en gåva att vårda som ett smycke ovärderligt. Vänskap är trygghet, omtanke när dagen blir svår ger ro i oro, tänder ljus i mörker. Vänskap kräver inte den ges frivilligt utan baktankar giv din vänskap som gåva och du finner glädjen.
